I boken Horisonten finns alltid kvar av Jonna Bornemark finns ett kapitel om att inte veta. Dels handlar det om känslorna när vi inte vet, att våga vara i den känslan och att komma till rätta med att det är en helt ok känsla att ha. Att inte veta behöver inte vara dåligt. Ofta är det nog faktiskt så att ju mer vi vet desto mer inser vi att vi inte vet. Det var en insikt jag fick tidigt under min utbildningskarriär och som befästes under min doktorandtid.

Att se dessa ord på pränt, fångade av Jonnas penna (eller tangenter) ger en tröst i att ha förstått. Hon använder begreppet “veta för snabbt” och det tycker jag är välfunnet. Att inte veta betonar också vikten av omdömet. När man inte vet och heller inte kan veta säkert, så som det ofta är i vården, så måste det professionella omdömet ges plats.