Nu är det dags att lämna år 2020 bakom oss. Året kommer gå till historien och inte på ett bra sätt. Vi får helt enkelt se framåt och hoppas på år 2021 istället.

I bloggen skriver jag om om hur livet ter sig efter disputationen, mitt arbete i den kliniska vården, hur det är att arbeta inom utbildningsverksamhet, om vårdvetenskap, och andra angelägna ämnen inom vårdområdet
Nu är det dags att lämna år 2020 bakom oss. Året kommer gå till historien och inte på ett bra sätt. Vi får helt enkelt se framåt och hoppas på år 2021 istället.
Ännu ett år är snart till ända. Det har på många sätt varit ett märkligt år för alla människor på jorden. Jag ser fram mot år 2021 och hoppas livet ska kunna återgå till det lite mer normala framåt höstkanten åtminstone.
Tillsammans men några kollegor hade jag ett Zoom-möte igår. Det var mina fina kontorskamrater och tillika vänner på Högskolan som hade en liten sammankomst. Vi är fem på rummet, min bästa kollega och fd doktorandkollega Malin och så tre fantastiska mer seniora kollegor där två har gått i ålderspension men arbetar kvar lite som timanställda och en fortfarande är anställd.
Så unga ni är! utbrast en av dem, – Ja, så mycket som ni har framför er, instämde de andra. Vi skulle kunna vara era mammor sa den tredje. Det känns lite konstigt att få höra detta när man just passerat det som många nog ser som livets mittpunkt, även om ett långt liv självklart inte är något som kan tas för givet. Vi får nog smaka lite på dessa påståenden …
Pandemin har haft det med sig att många arbetar mer i digitala möten nu än för ett år sedan. Jag ser generellt positivt på detta men ser också att det ställer nya krav på de som ska delta i mötena. På ett sätt har pandemin gett oss en stor spark i baken mot ett mer digitaliserat samhälle och arbetsliv som på många sätt är positivt men det har varit utmanande för många att hänga med.
Jag som arbetar mycket i olika grupperingar och med människor spridda över hela landet hade redan innan mars många möten via någon digitala mötesplattform och tycker det har fungerat väl. Studenterna har också i stor utsträckning anpassat sig fort och väl till utbildningens nya förutsättningar. I några sammanhang är det däremot mer struligt och det finns svårigheter att kunna koppla upp sig, att få till ljudet och att kunna arbeta i delade dokument.
Svårigheter som dessa menar jag måste övervinnas. De kan inte vara skäl till att inte arbeta i digitala mötesformer. Möten som dessa är bra både för miljön när vi inte behöver resa för att delta i möten, det ger (potentiellt) mer luft i almanackan då man inte behöver någon särskild tid för att förflytta sig mellan olika digitala möten utan sköter det med ett klick och det ger också en annan möjlighet till delaktighet i spännande och intressanta saker när många möten nu är online och öppna för alla.
Jag deltar på en disputation i Halmstad idag via Zoom och sänder en liten tanke till att det är covid-19 som möjliggjort digitalt deltagande vid disputationer. Utan pandemin tror jag denna utveckling legat långt fram i tiden. Detta är kanske en av få positiva saker som pandemin fört med sig. Jag hade nog inte kunnat delta vid disputationen om jag varit tvungen att delta på plats i Halmstad. Det ligger ju inte precis i nära vare sig mig eller vår arbetsplats Högskolan Väst.
Allmänna reklamationsnämnden har fattat beslut som innebär att villkor som indirekt diskriminerar kvinnor inte gäller. Beslutet handlar om en försäkring för en resa tecknad av en kvinna som fick missfall. Detta skulle enligt försäkringsbolaget inte ge henne pengarna tillbaka då hon avbokade resan men ARN säger alltså annat. De villkor som anges riktas enbart mot kvinnor och sjukdomar de kan råka ut för och är alltså diskriminerande. ARN kommer fortsätta besluta i samma linje.
All heder åt ARN som står upp för kvinnors rätt!
I år innebär augusti att jag har ett nytt jobb på halvtid. Jag ska arbeta som forskningsledare på Skaraborgsinstitutet. Ja eller helt nytt är det inte för jag smygstartade med att jobba 20 % från och med april men våren var ju som den var så det har väl inte blivit så väldigt mycket med detta nya än och nu drar det igång på allvar. Halvtid är ju betydligt mer tid än 20 %. Jag börjar praktiskt nog mitt nya jobb med semester, men efter den så …
Efter en vår där utbildningen mestadels skett via digitala möten i applikationen Zoom så har en del insikter nåtts. Det är inte bara jag personligen som anser att den digitala mötes-erfarenheten skulle kunna vara bättre. Visst har det gått bra att bedriva utbildningen online, men det är just det, det har “gått bra”. De flesta anser nog att det visst finns fördelar med att träffas digitalt som att man slipper resa för att delta i ett möte, man kan vara med även om man inte känner sig helt frisk osv men de flestas erfarenhet är nog att vissa delar går förlorade. Det är svårt att känna att man har kontakt med alla studenter när man föreläser för stora grupper. Det är svårt att läsa av deltagarnas reaktioner, det är inte så interaktivt som man skull önska osv.
Nu har Teams, som jag själv inte alls använt under våren, kommit med en rad nya funktioner som ska vara tillgängliga åtminstone från och med augusti. Flera av dem tycker jag verkar värda att testa. De handlar alla om att ge en större känsla av att vara i samma möte. Kolla in nedan för att se vad som är på gång.
På en av mina promenader såg jag stenen nedan.
Den första jag tänkte på var faktiskt inte min sambo utan min kollega Malin som skrivit om hjärtan i sin avhandling. Därefter tänkte jag nog på min sambo. Tänk att hjärnan är så snabb i associationerna att de redan innan jag egentligen konstaterat att stenen såg ut som ett hjärta hade hunnit tänka på min kollega. Hjärnan är fantastisk!
En sak som gör mig frustrerad är när jag har mailat till någon för att den antingen ska göra något, vilket kan inkludera att svara på mailet och mailet lämnas utan åtgärd eller att inget svar kommer. Ibland kan det vara saker av mindre viktig art och då spelar det ju i ingen roll om man får någon reaktion eller inte men ibland är man verkligen i behov av svar eller åtgärd.
Det är i dessa situationer som frustrationen växer till. Just nu är en sådant tillfälle. Jag har skickat iväg ett antal mail där åtgärd från mottagaren behövs men i min mailkorg är det alldeles tyst … Flera av dessa uteblivna svar är sådana jag behöver för att själv kunna arbeta vidare eller lägga saker åt sidan.
Jag har med visst intresse studerat SVTs teckenspråkstolkar vid de gemensamma pressträffar som hålls kl 14 med anledning av covid-19. De måste beskrivas som strama, avskalade, med håret i en enkel frisyr, ofta uppsatt i knut och oftast helt klädda i svart. Deras tecken är också det avskalat, distinkt och deras mimik understryker budskapet, helt utan att jag kan teckenspråk då.
Dessa tolkar står i tydlig kontrast till de teckenspråkstolkar vi fick stifta bekantskap med vid en melodifestival för några år sedan. Ni minns honom, mannen med den stora inlevelsen, han som verkligen gestaltade sångtexten med hela sitt jag. Finklädd för att matcha tillfället och så uttrycksfull.
Skaraborgs sjukhus var igår i stabsläge. Orsaken angavs vara att 60 personal var hemma och var sjuka. Inte i corona utan i helt vanliga förkylningar. Precis som det alltid borde vara i vården. Den som är sjuk ska inte vara på arbetet om den arbetar i vården
Äldreboenden sätter upp anslag att den som är sjuk inte ska hälsa på sin äldre och sköra anhöriga. Precis som man aldrig ska göra, oavsett om det är virussäsong eller inte.
Högskolan Väst har skrivit i sin handlingsplan att studenter som kommer till undervisning och är påtagligt sjuk ska skickas hem. Studenter som är sjuka ska aldrig delta i undervisning.
Vad är det som har hänt? Varför måste självklarheter som dessa påpekas? Har vi tappat allt vett och förstånd i Sverige. Vi ska väl aldrig gå runt och smitta ner sjuka äldre eller våra kollegor?
Min förut ganska späckade almanacka gapar nu lite mera tom. Konferenser, inspirationsdagar, forskningsfestival och möten ställs in eller ändras till e-möten. Lite skönt är det men jag undrar över om allt detta verkligen är nödvändigt eller om det finns ett visst mått av panik i detta.
Idag på eftermiddagen var jag på ett möte som var klart snabbare än beräknat. Då fanns det helt plötsligt en timma “över” som kunde användas på valfritt sätt. Där och då kändes det som ren lycka!
Dagen idag har bjudit på flera ljusglimtar, dels rent bokstavligen då solen behagade visa sitt ansikte i samband med lunchen men också i form av två glädjande besked. Det ena innebär ett möte och det andra en möjlighet. Mer om detta i senare blogginlägg. Idag gläds vi mest åt solen
Jag har ganska många saker som jag behöver göra så här efter jul och många av dem är det bråttom med. Vissa av dem behöver också göras för att andra ska kunna göra sina delar av arbetet. Igår insåg jag någon gång efter lunch att min strategi för dagen knappast kan ha varit den bästa. Jag hade nämligen börjat arbete med flera saker parallellt istället för att göra färdigt en sak och sedan ta nästa.
När arbetsuppgifterna hopas är dt lätt att inte alltid arbete rationellt och det är ju egentligen då man behöver det som allra mest. Att ha börjat arbetet med det och det och det känns helt enkelt bättre än att bara arbete med en sak, även om man innerst inne vet att inget är färdigt förrän det är färdigt på riktigt. Idag är det alltså skärpning som gäller.
Återtåg, det är ett ord som inte är så vanligt förekommande idag. Men visst låter det som om återtåg är det tåg man tar när man ska åka tillbaka till där man började sin resa. Minst lika logiskt som retur. Mitt återtåg igår var försenat på grund av fordonsskada så min hemkomst blev senare än jag tänkt mig.
Det nya klimatet i samhället och risken för terrorattentat sätter sina spår i Europa. För att komma in på ESOC var man tvungen att passera en säkerhetskontroll liknande den för att flyga. Vakter med detektorer slannade varje deltagare och eftersom det är nära 5000 personer tog det sin tid.
Här är kön för att komma in till konferensens öppnande
Jag tycker det är bra att säkehet tas på allvar men det hade såklart varit bra om detta kommunicerats till deltagarna så man kunde tagit det i beräkning och om man dessutom dimensionerat kontrollerna efter det antal personer som skulle kontrolleras under en kort tidsrymd.
Jag önskar mig tillbaka till ett samhälle när kontroller som denna inte behövs.
Att normer ser olika ut i olika länder är välkänt men kansek inte något vi tänker på i vardagen.
I Sverige är vithet normen samtidigt som vi hyllar brunbränd hy och gör allt för att fånga solens strålar. Vi reser gärna till andra länder och bränner oss på exotiska stränder.
I Thailand däremot är vit hy det som är fint. Thailändskorna, ja kanske de thailändska männen och icke-binära också, smörjer av den anledningen in sig med …
inget mindre än snigelslem! Jag undrar om det fungerar.