I bloggen skriver jag om om hur livet ter sig efter disputationen, mitt arbete i den kliniska vården, hur det är att arbeta inom utbildningsverksamhet, om vårdvetenskap, och andra angelägna ämnen inom vårdområdet
På en av mina promenader såg jag stenen nedan.
Den första jag tänkte på var faktiskt inte min sambo utan min kollega Malin som skrivit om hjärtan i sin avhandling. Därefter tänkte jag nog på min sambo. Tänk att hjärnan är så snabb i associationerna att de redan innan jag egentligen konstaterat att stenen såg ut som ett hjärta hade hunnit tänka på min kollega. Hjärnan är fantastisk!
En sak som gör mig frustrerad är när jag har mailat till någon för att den antingen ska göra något, vilket kan inkludera att svara på mailet och mailet lämnas utan åtgärd eller att inget svar kommer. Ibland kan det vara saker av mindre viktig art och då spelar det ju i ingen roll om man får någon reaktion eller inte men ibland är man verkligen i behov av svar eller åtgärd.
Det är i dessa situationer som frustrationen växer till. Just nu är en sådant tillfälle. Jag har skickat iväg ett antal mail där åtgärd från mottagaren behövs men i min mailkorg är det alldeles tyst … Flera av dessa uteblivna svar är sådana jag behöver för att själv kunna arbeta vidare eller lägga saker åt sidan.
Jag har med visst intresse studerat SVTs teckenspråkstolkar vid de gemensamma pressträffar som hålls kl 14 med anledning av covid-19. De måste beskrivas som strama, avskalade, med håret i en enkel frisyr, ofta uppsatt i knut och oftast helt klädda i svart. Deras tecken är också det avskalat, distinkt och deras mimik understryker budskapet, helt utan att jag kan teckenspråk då.
Dessa tolkar står i tydlig kontrast till de teckenspråkstolkar vi fick stifta bekantskap med vid en melodifestival för några år sedan. Ni minns honom, mannen med den stora inlevelsen, han som verkligen gestaltade sångtexten med hela sitt jag. Finklädd för att matcha tillfället och så uttrycksfull.
Igår precis efter dagens första korta möte via Zoom och innan mitt heldagsmöte via Zoom startade så slutade min internetuppkoppling att fungera. Inte bra, inte alls bra. Särskilt inte i tider då social distansering gäller och digitala möten är det som gäller.
Då mötet var viktigt fick min hemma-support rycka in och lösningen blev efter en del trixande att dela mitt privata mobila internet via USB till en gammal laptop då delning till min stationära dator inte fungerade. Så här såg det alltså ut hos mig igår. Lite tacksam var jag att jag inte skulle haft föreläsning eller seminarium med studenter. Om jag hade fått missa ett viktigt möte hade det varit tråkigt men det kunde varit värre.
Slutet gott allting gott, ja eller typ i alla fall. Framåt natten hade min internetleverantör fått en reparatör på plats, lokaliserat felet till ett kabelbrott, fått fram en grävmaskin, grävt fram fibern och skarvat den. Det tog femton långa timmar att laga det. Jag inser hur sårbart vårt samhälle är i dessa dagar och hur beroende av teknik vi gjort oss.
Skaraborgs sjukhus var igår i stabsläge. Orsaken angavs vara att 60 personal var hemma och var sjuka. Inte i corona utan i helt vanliga förkylningar. Precis som det alltid borde vara i vården. Den som är sjuk ska inte vara på arbetet om den arbetar i vården
Äldreboenden sätter upp anslag att den som är sjuk inte ska hälsa på sin äldre och sköra anhöriga. Precis som man aldrig ska göra, oavsett om det är virussäsong eller inte.
Högskolan Väst har skrivit i sin handlingsplan att studenter som kommer till undervisning och är påtagligt sjuk ska skickas hem. Studenter som är sjuka ska aldrig delta i undervisning.
Vad är det som har hänt? Varför måste självklarheter som dessa påpekas? Har vi tappat allt vett och förstånd i Sverige. Vi ska väl aldrig gå runt och smitta ner sjuka äldre eller våra kollegor?
Min förut ganska späckade almanacka gapar nu lite mera tom. Konferenser, inspirationsdagar, forskningsfestival och möten ställs in eller ändras till e-möten. Lite skönt är det men jag undrar över om allt detta verkligen är nödvändigt eller om det finns ett visst mått av panik i detta.
Idag på eftermiddagen var jag på ett möte som var klart snabbare än beräknat. Då fanns det helt plötsligt en timma “över” som kunde användas på valfritt sätt. Där och då kändes det som ren lycka!
Dagen idag har bjudit på flera ljusglimtar, dels rent bokstavligen då solen behagade visa sitt ansikte i samband med lunchen men också i form av två glädjande besked. Det ena innebär ett möte och det andra en möjlighet. Mer om detta i senare blogginlägg. Idag gläds vi mest åt solen
Jag har ganska många saker som jag behöver göra så här efter jul och många av dem är det bråttom med. Vissa av dem behöver också göras för att andra ska kunna göra sina delar av arbetet. Igår insåg jag någon gång efter lunch att min strategi för dagen knappast kan ha varit den bästa. Jag hade nämligen börjat arbete med flera saker parallellt istället för att göra färdigt en sak och sedan ta nästa.
När arbetsuppgifterna hopas är dt lätt att inte alltid arbete rationellt och det är ju egentligen då man behöver det som allra mest. Att ha börjat arbetet med det och det och det känns helt enkelt bättre än att bara arbete med en sak, även om man innerst inne vet att inget är färdigt förrän det är färdigt på riktigt. Idag är det alltså skärpning som gäller.
Återtåg, det är ett ord som inte är så vanligt förekommande idag. Men visst låter det som om återtåg är det tåg man tar när man ska åka tillbaka till där man började sin resa. Minst lika logiskt som retur. Mitt återtåg igår var försenat på grund av fordonsskada så min hemkomst blev senare än jag tänkt mig.
Det nya klimatet i samhället och risken för terrorattentat sätter sina spår i Europa. För att komma in på ESOC var man tvungen att passera en säkerhetskontroll liknande den för att flyga. Vakter med detektorer slannade varje deltagare och eftersom det är nära 5000 personer tog det sin tid.
Här är kön för att komma in till konferensens öppnande
Jag tycker det är bra att säkehet tas på allvar men det hade såklart varit bra om detta kommunicerats till deltagarna så man kunde tagit det i beräkning och om man dessutom dimensionerat kontrollerna efter det antal personer som skulle kontrolleras under en kort tidsrymd.
Jag önskar mig tillbaka till ett samhälle när kontroller som denna inte behövs.
Att normer ser olika ut i olika länder är välkänt men kansek inte något vi tänker på i vardagen.
I Sverige är vithet normen samtidigt som vi hyllar brunbränd hy och gör allt för att fånga solens strålar. Vi reser gärna till andra länder och bränner oss på exotiska stränder.
I Thailand däremot är vit hy det som är fint. Thailändskorna, ja kanske de thailändska männen och icke-binära också, smörjer av den anledningen in sig med …
inget mindre än snigelslem! Jag undrar om det fungerar.
Det börjar med att man har ordning och sedan lägger man något där som egentligen borde ligga någon annanstans. Det bygger på sig, man gör en hög till och sedan är det inte så ordningsamt längre.
Det här var precis det som hänt mig och mitt skrivbord.
I helgen har jag åtgärdat detta och även om resultatet inte är perfekt så är det i alla fall en bra bit på väg.
två dagar i rad har jag fått mail om att fakturor måste betalas skyndsamt. Ett igår som rörde en faktura som inkommit under helgen. Det andra idag om en faktura som det visar sig inte ens är min.
Att det ska vara så bråttom bara för att ett nytt år närmar sig. Ibland kanske det är viktigt att det blir rätt också, inte bara att det går fort.
Jag fick just mail om att den text jag skriver på till STROKERikaförbundets tidning vore bra om den var på ca en sida med lite större typsnitt än vanlig text.
Jag som just skrivit ihop två sidor med helt vanligt typsnitt. Det är bara att reducera. Det går alltid att ta bort saker. Det som händer är ju såklart att mindre information finns kvar men har man ett begränsat utrymme så är det ju så.
Efter några raska tryck på Delete var detta ordnat.
Inspirerad av min kollega Toves forskning avseende läsbarhet i texter som riktar sig till patienter som inbjuds att vara med i kliniska prövningar ville jag prova vilken läsbarhet min egen text som jag tänkt skicka till tidningen STROKE-kontakt hade. Det är en text jag ansträngt mig för att hålla så enkel som möjligt så det kändes roligt att se vad jag lyckats med.
Det finns LIX-räknare på nätet man kan använda, till exempel den här som du hittar med denna länk.
Man kan räkna ut ett LIX manuellt också om man vill det. Då räknar man antal ord, meningar och antal långa ord dvs ord med över 6 bokstäver och sätter in dem i en matematisk formel som räknar ut läsbarheten i texten.
Den första analysen, när jag analyserade med funktionen “Analysera dokument” och man fick ladda upp en fil som analyserades visade att texten hade ett LIX på 76 vilket klassades som mycket svår, byråkratsvenska.
Jag blev väldigt förvånad eftersom jag verkligen ansträngt mig att skriva enkelt. Var min känsla för textens svårighetsgrad verkligen så skev?
Jag valde då att istället klistra in den text jag ville skulle analyseras rätt in i analysboxen och då visade analysen istället 44 vilket klassas som medelsvår, normal tidningstext.
Jag var inte riktigt nöjd med resultatet och har nu ägnat någon timma åt att revidera texten och nu får den ett LIX på 39 vilket klassas som lättläst, skönlitteratur, populärtidningar.
Jag kom på att STROKE-Riksförbundet kanske skulle vara intresserad av att jag skrev om min resa till Namibia med fokus på den strokevård, eller snarare brist på strokevård som finns där i deras tidning STROKE-kontakt. Jag mailade dem och fick genast positiv respons.
Nu sitter jag alltså och skriver på en kort artikel till deras tidning. Det är inte så lätt att skriva enkelt och lättfattligt och särskilt inte när målgruppen är personer som drabbats av stroke och deras anhöriga. Flera av läsarna kan tänkas ha svårigheter med språket samtidigt som de kan tänkas vara väl insatta i sjukdomen stroke och vården i Sverige.
Jag ser det som en nyttig utmaning!
Hittade en länk till en film om att göra saker “som en tjej”. Är det ett positivt uttryck för dig? Titta på filmen nedan och lämna gärna en kommentar om den här
på vad? På att semestern är slut. Kan det vara roligt undrar ni? Nja, lite, men mest för att det är nödvändigt. Jag har inte precis jobbat, men förberett för att kunna köra igång med full fart på måndag. Det har inneburit att knyta ihop lite lösa trådar, maila lite olika människor och hoppas att de hinner svara allra senast på måndag och göra lite allmänt fix som jag tyckte behövdes.
TV4 har skrivit historia! Fotbolls historia, för det rör fotbollsVM för herrar, men också historia avseende ett steg mot ökad jämlikhet genom att ha en kvinna som expertkommentator.
Smaka på de orden. TV4 skriver historia i jämlikhet genom att en kvinna kommenterar fotboll för herrar i ett VM.
Titta sedan i kalendern och konstatera att det är 2018. Ja eller hur!
Jag har tre saker att säga:
1 Det var verkligen på tiden!
2 Bra jobbat TV4
3 SVT – ta efter!
