I bloggen skriver jag om om hur livet ter sig efter disputationen, mitt arbete i den kliniska vården, hur det är att arbeta inom utbildningsverksamhet, om vårdvetenskap, och andra angelägna ämnen inom vårdområdet
I år innebär augusti att jag har ett nytt jobb på halvtid. Jag ska arbeta som forskningsledare på Skaraborgsinstitutet. Ja eller helt nytt är det inte för jag smygstartade med att jobba 20 % från och med april men våren var ju som den var så det har väl inte blivit så väldigt mycket med detta nya än och nu drar det igång på allvar. Halvtid är ju betydligt mer tid än 20 %. Jag börjar praktiskt nog mitt nya jobb med semester, men efter den så …
Skaraborgs sjukhus, ja eller kanske VGR som helhet, har haft bråda dagar under våren med flera olika saker som är relaterade till covid-19. Utöver att organisera om vården så har skrivande av PM och riktlinjer varit en sådan sak.
På intranätet hittade jag inte mindre än 55 nya sådana som adresserar saker som hör ihop med utbrottet av covid-19. De omfattar områdena: Triage och patientflöde (7 st), Diagnostik (6 st), Behandling, vård och uppföljning (28 st), Transporter (3 st) och Vårdhygien (6 st). Efter att ha ögnat igenom ett antal av dem ser jag att flera (eller kanske alla) i ett lugnare skede bör skrivas om för att omfatta alla utbrott av corona-virus, inte bara specifikt just covid-19. Några av dem är också bara en ny version av ett befintligt PM/riktlinje där covid-19 tagits med i texten och åter andra är sådana riktlinjer som aldrig har funnits och heller inte borde ha behövt finnas om man haft en bättre beredskap. Ett sådant exempel är riktlinjen om att engångsvisir får användas för flergångsbruk när situationen så kräver.
Jag hoppas man gör en samlad översyn av alla befintliga riktlinjer när läget är lugnare och man har erfarenheterna från den här pandemin att falla tillbaka på.
Vår artikel om studenters lärande har citerats. Det är dess första citering och det känns alltid lite speciellt. Det är en artikel i samma tidskrift som den är citerad i och den artikeln finns nu publicerad “ahead of print”.
Jag satt och kikade runt lite på internet och hamnade på min sida på Publons där jag hittade den här kartan över var mina citeringar kommer från. På Publons kan man klicka på punkterna och få veta vilka artiklar som citerat den egna artikeln. Lite coolt att se detta samlat på det här sättet.
Jag har gjort en del reviewer av artiklar som submittats till olika tidskrifter och räknade idag efter att det inte är mindre än 6 stycken som jag gjort under juni och juli. Flitens lampa har alltså lyst ordentligt.
ResearchGate meddelade mig att en av mina artiklar från min avhandling just har nått 50 “läsningar” hos dem. Den handlar om strategier för att hantera etiska problem när personer dör av akut stroke.
Som alltid är det roligt att den egna forskningen läses.
Orden är min sambos och handlar om att han inte tycker jag är tillräckligt medkännande med honom, baddar hans panna, känner om han har feber, vänder på hans svettiga kudde osv. Varför ska man egentligen bo med en sjuksköterska om hon inte tar hand om en? Ja det kan man ju undra. Nä, det var helt enkelt inte riktigt läge för det när jag hade två arbetspass kvar på min kliniska arbetsplats och han insjuknade med symtom på covid-19, utan att vara “svårt sjuk”.
Feber, huvudvärk, ont i kroppen och dålig mage gör mig liksom inte på allvar orolig för en i övrigt fullt frisk man. Han fick helt enkelt klara att vända på sin kudde på egen hand när den var svettig. Däremot så både handlade och lagade jag mat åt honom. Han till och med fick mitt täcke när hans eget var alldeles vått av svett. Någon riktigt nöd gick det alltså inte på honom.
Jag hoppas att mina riktiga patienter inte instämmer i hans ord, på mitt arbete är jag ju “sjuksköterska på riktigt”!
Igår var det min sista arbetsdag för sommaren på strokeenheten. De här två veckorna har gått så fort men varit lika roliga och givande som mina två veckor på sommaren brukar vara. Att ha fått vara med i vården under den pågående pandemin är en erfarenhet att ta med sig, både för framtiden och för min egen undervisning. Fler reflektioner och kommentarer om mina två veckor kommer att komma under de närmaste veckorna.
Jag har inte fått ett enda mail sedan i fredags (och idag är det tisdag) på min mail på min kliniska arbetsplats och i min mail på högskolan ser det rätt lika ut. Det är en stor skillnad mot hur det vanligen brukar se ut med minst ett tjugotal mail varje dag.
Jag är såklart medveten om att det är semestertid för de allra flesta och det gör det fullt tydligt för mig att jag är rätt ensam om att arbeta så här “mitt i sommaren”.
Efter en vår där utbildningen mestadels skett via digitala möten i applikationen Zoom så har en del insikter nåtts. Det är inte bara jag personligen som anser att den digitala mötes-erfarenheten skulle kunna vara bättre. Visst har det gått bra att bedriva utbildningen online, men det är just det, det har “gått bra”. De flesta anser nog att det visst finns fördelar med att träffas digitalt som att man slipper resa för att delta i ett möte, man kan vara med även om man inte känner sig helt frisk osv men de flestas erfarenhet är nog att vissa delar går förlorade. Det är svårt att känna att man har kontakt med alla studenter när man föreläser för stora grupper. Det är svårt att läsa av deltagarnas reaktioner, det är inte så interaktivt som man skull önska osv.
Nu har Teams, som jag själv inte alls använt under våren, kommit med en rad nya funktioner som ska vara tillgängliga åtminstone från och med augusti. Flera av dem tycker jag verkar värda att testa. De handlar alla om att ge en större känsla av att vara i samma möte. Kolla in nedan för att se vad som är på gång.
Att vi befinner oss i en ny tid syns redan på utsidan av sjukhuset. För den som avser att besöka akutmottagningen blir detta tydligt redan när man kör fram mot sjukhuset.
Här är akutens entré, dock sedd från sjukhuset då tältet syntes bättre då. Det är fint att se att vi i alla fall har en viss katastrofberedskap, även om det under våren varit tydligt att den varit alldeles för dålig.
Vart man kommer på sjukhuset så är det en massa nya inslag så här i covid-19-tider. Detta var en helt ny syn som mötte mig när jag kom till jobbet för min första arbetsdag i sommar.
Min mest citerade artikel har just fått ännu en citering. Det är min metodartikel om narrativ metod som citerats i en precis rykande färsk artikel i tidskriften Health Services and Delivery Research. Det är jätteroligt att den här artikeln citeras så flitigt, inte minst med tanke på att den tillkom lite av en slump. Den empiriska artikel jag skrev på blev för omfattande så vi bröt ut den delen som handlade om metoden och gjorde en egen artikel om den. Ett lyckokast kan man säga så här i backspegeln.
Idag har jag godkänt det sista av de examensarbeten som jag examinerade i juni. Så härligt att de nu alla är färdiga och skönt att ha hunnit med bedömningen innan semestern!
Idag har jag arbetet mitt första pass på sjukhuset för sommaren. Som alltid är det roligt att få arbeta i vården och få träffa patienter. Att träffa mina kollegor är såklart också roligt. Det blir lite som ett långt studiebesök med en massa glada återseenden, särskilt i år då jag inte varit på sjukhuset sedan i mars på grund av covid-19.
I år är det en hel del som jag måste sätta mig in i, inte bara relaterat till strokevården, utan också som handlar om covid-19 men mer om det i ett annat inlägg. Just nu är jag bara glad över att arbeta i vården.
Götene kommun har tagit hjälp av en lokal humorgrupp för att förmedla det som är viktigt så här i dessa tider då covid-19 styr vår vardag.
Jag tycker detta är ett bra initiativ för att på ett lättsamt sätt försöka nå kommuninnevånarna.
Trots att det gått nästan en månad sedan terminen var slut har jag fortfarande arbete kvar att göra. Jag inväntar omexaminaitoner för tentor och ytterligare något examensarbete som är i slutfas. Vi arbetar med översyn av kurs-PM för den kurs jag är kursansvarig för med start i september och jag förberedera föreläsningar jag har i terminens inledning. Det sistnämnda skulle väl i och för sig kunna anstå tills efter semestern men det är ju också skönt att ha detta gjort.
Tillsammans med min kollega Malin förbereder jag också två föreläsningar vi ska ha i högskolans nya forskarutbildning. Vi ska föreläsa om forskningsetik och forskarens etik och det är också planerat till i bröjan av september så att i alla fall ha startat dessa tankar nu känns tppen. Då vet vi att vi kommer få till det även om höstens inledning skulle innebära mycket och oväntade arbetsuppgifter.
Jag hörde en kvinna prata på radion om hur hon fallit och fått en fraktur som hon fått “omgipsad” på akuten. Nej tänkte jag det har hon säkert inte fått utan hon har fått den gipsad. Omgipsad betyder ju i alla fall för den som är i vården att den har varit gipsad en gång och så har man gjort det igen, antagligen för att det inte blev bra första gången eller för att svullnanden lagt sig och gipset inte längre ger det stöd det ska.
Min tanke hade dock fastnat i det lilla ordet “om” och funderade över hur det kom sig att hon använde detta ord. Då kom jag att tänka på “omplåstrad“. Där har “om” inte alls samma betydelse som i ordet omgipsad. Här är det inte nödvändigt att det är något som görs igen utan här innebär “om” att det inte är jag själv som plåstrar utan det är någon annan som gör det. Här signalerar alltså “om” en passivitet hos den som är subjekt. Hur blev det så här?
ResearchGate registrerar var människor som läser medlemmarnas forskning befinner sig och genom detta vet jag att det på små ö-paradis som St Kitts och Nevis och Maldiverna sitter människor (i solen?) och läser mina artiklar, läser den forskning jag har gjort. Det tycker jag är fascinerande.
Man upphör aldrig att förvånas över hur saker är organiserade. I systemet vi rapporterar betyg kan man t.ex. ange moment som måste vara utförda i en kurs men som inte är kopplade till någon poäng i kursen, dvs obligatoriska moment. Dessa kallas i systemet för “resultatnoteringar”. Till skillnad från de examinerande momenten som är kopplade till poäng och som ligger kvar från kurs till kurs så “försvinner” resultatnoteringarna när en ny kurs startar. Det innebär alltså att om jag fortsatt vill ha dem i kursen så måste jag anmäla det varje gång kursen ges. Av vilken anledning det är så kan man undra.
Om man vill ändra något i den provuppsättning som gäller för respektive kurs så finns det ett särskilt tidsfönster när man får göra det. Om jag alltså inser att den här provuppsättningen vi har är inte bra, den vill jag ändra till nästa gång kursen ges och kursen bara ges under höstterminen så är fönstret för att ändra provuppsättningen i januari. Om jag då inser detta redan i september så får jag vackert vänta tills januari innan jag kan skicka in dessa ändringar som ska gälla nästa gång kursen ges. Samma gäller om jag kommer på det under våren när jag planerar för höstens kursstart. Då har tåget gått för den höstens start och jag måste då invänta januari med risk för att jag missar detta mitt i allt annat som är att hantera då och så kan det då fortsätta i det oändliga. Alternativet hade ju varit att man kunde anmäla ändrade provkoder när man ville/kom på att det behövdes men att de såklart låg kvar obehandlade tills tidsfönstret för detta kom och då kunde en administratör ta hand om dessa.
I lärplattformen finns möjlighet att ha en utvärderingsenkät till studenterna som dyker upp i slutet av varje kurs. Alla kurser har en sådan utvärdering. Alla kursansvariga ska sedan sammanställa dessa svar och lägga ut en kommentar till studenterna i kursen om vad utvärderingen visat och vilka åtgärder man tänkt vidta eller förändringar man tänkt göra i kursen med anledning av det utvärderingen visar. Tro nu inte att utvärderingen skickas till respektive kursansvarig, nej till vårt akademistöd skickas den eller så får man själv maila personen som har hand om utvärderingarna och efterfråga den.
Varför i herrans namn skapar man sådana här tröga och kontraproduktiva system?! Det finns nog med illegitima arbetsuppgifter ändå!
