Idag var jag uppe på min strokeenhet för att kolla läget och parat lite med vår enhetschef. Hon var inte där men jag träffade på Björn, avdelningens överläkare. Vi tittade lite på vårdprogrammet som vi är i slutredigeringsfasen av. Vi satt på mottagningsrummet och där var också en patient som skulle ta blodprov. En av avdelningens duktiga undersköterskor, Therese, som just avslutat sjuksköterskeutbildningens fjärde termin försökte ta proverna.

Kvinnan sa sig vara svårstucken och berättade hur man brukat få tillkalla narkosen och att man till och med fått sticka henne genom assistans med ultraljud. Therese slet för att få lite blod. Jag såg att hon använde blodtrycksmanschett att stasa med, det som är mitt första trick och hon hade värmt kärlen sa hon och visade på en vattenfylld handske, mitt andra trick. Satt ner gjorde hon också, mitt tredje trick, men blod hade hon inte fått, ja inte tillräckligt i alla fall.

Nu får det vara klart sa läkaren efter en stund och bad att mottagningssköterskan skulle ta det men hon tittade hjälpsökande på mig och jag föll för frestelsen. Att få vara nära en riktig patient känns ju fint som omväxling till min undervisning.

Jag tyckte jag hittade ett fint kärl i armvecket men hade ingen lycka där. Jag hittade ett annat på handen som i och för sig verkade tunt men ändå tycktes kunna vara en möjlig kandidat.

På med mer värme, stasa med blodtrycksmanschetten, stick med butterfly och … jo visst kom det blod. Jag höll ett stenhårt tag i såväl hand dom kanyl och Therese assisterad med rören och vips så var det klart! En härlig känsla för självkänslan och inte minst för patienten.